Tre filmer.
Tre sommarmånader.
En ouvertyr till värmen.

Regissören Astrid Lindholm har skapat ett tyst mästerverk om de timmar då allting fortfarande är möjligt. Ljusår följer 17-åriga Vera under den första veckan av sommarlovet i en avlägsen skärgårdsby, där solen knappt går ner och varje kväll glider över i en ny gryning.

Med långa, andäktiga tagningar och ett ljud­landskap av vind, vågor och avlägsna mopeder bygger filmen en stillsam intensitet som mer påminner om en dikt än en konventionell berättelse. Detta är cinema som doft­minne.

Paolo Verri återvänder efter åtta års tystnad med en thriller som kokar lika långsamt och oundvikligt som asfalten på via Aurelia i augustisol. En framgångsrik arkitekt anländer till sitt sommarhus utanför Sperlonga och upptäcker att hans yngre bror har försvunnit. Sökandet leder honom in i ett nät av familjehemligheter som det italienska efterkrigslandskapet aldrig riktigt gjorde upp med.

Verri filmar middagsvärmen som ett tillstånd där moralen smälter. Karaktärerna rör sig långsamt, talar lågt och fattar beslut som ekar i decennier. Det är italiensk filmkonst på toppen av sin förmåga.

Claire Bénichou — en av samtidens skarpaste röster inom europeisk film — riktar sin blick mot det som händer i den sista veckan innan något oåterkalleligt tar slut. En 72-årig änka, spelad av legendariska Isabelle Huppert, beslutar att tillbringa augusti månad ensam i familjegården utanför Lyon innan den ska säljas. Tre generationer kommer på besök. Ingen av dem säger vad de menar.

Med sin karakteristiska blandning av humor och förtätad sorg lyckas Bénichou göra avskedet till något som vi alla känner igen. Huppert spelar med en stillhet som i sig är en hel monolog.